Alla vet att det är fel att bli slagen. Ingen gillar det, ingen längtar efter det. Alla vet hur man ska reagera på det, att man ska säga ifrån och stå på sig. Men hur är det när man inte vet att man blir slagen? När man inte vet att man ligger blodig och blåslagen efter dagens slut? När man inte vet att man blir misshandlad och illa behandlad? När man inte vet att man borde säga ifrån eller stå på sig, varna allmänheten?

När denna misshandel blir en del av vardagen, något som sker varje dag och som man aldrig har kunnat se någon början på kan man heller inte se något slut på det. Man vet inte att det är misshandel för man vet inget annat sätt att leva. Man tror att alla har det så, att alla lever så och att man kommer ha det så i resten av sitt liv.  Man inser inte att det är fel, att något måste ändras och att det är rent utav sagt olagligt att behöva leva ett sådant liv.

Man nästan söker denna misshandel då det känns hemma, man känner sig trygg i det. Det är så man alltid har känt och det känns konstigt ifall det skulle sluta. Men en dag så slutar det. En dag så slutar misshandeln. Det är som ett solig dag i februari. Det är trevligt, men man tänker inte så mycket på det och sedan kommer nästa dag och solen går i moln och misshandeln fortsätter som vanligt. Man tänker inte på det. Man reflekterar inte över det och man tänker nästan inte på att den föregående dagen var solig. Utan misshandeln fortsätter och man tänker inte så mycket på den dagen man slapp den. Den dagen där man fick vara fri. Vara den man är utan att känna sig mindersvärd eller misslyckad. Man längtar lite efter nästa soliga dag samtidigt som man inser att det kommer bli molnigt ett tag.

Sedan blir det solig en gång till. Och denna gång som är det soligt i några dagar. Inte så länge men tillräckligt för att man ska vänja sig vid ljuset och lära sig att gilla värmen emot ansiktet. Lära sig att njuta. När det sedan blir molnigt igen så fortsätter man acceptera det samtidigt som man saknar värmen. Man accepterar misshandeln samtidigt som man saknar de dagarna man hade med enbart gillande, omtanke och kärlek. De soliga dagarna blir allt fler och fler och det är vår i luften. Man inser att man har saknat sommaren och att det finns något mer än vinterns mörker. Man anser att det kanske är dags för sommaren och att det är dags att förskjuta våren. Att man förtjänar något mer är enbart misshandel i sitt liv. Att man faktiskt förtjänar lite sol och omtanke. Det är först då man inser att man har levt ett liv av misshandel och mörker. Det är först då när man har insett det som man vill och söker ett liv i ljus och glädje.

Hur ska man  veta hur man förtjänar och vill leva ifall man enbart har levt ett liv? Hur ska man veta vad man ska leta efter ifall man bara har ett mål i huvudet? Hur ska man veta vad som är fel när man aldrig har upplevt rätt? Så hur ska man veta när man blir misshandlad ifall man aldrig har levt ett liv utan misshandel? Det enda jag kan säga är att ifall du har upplevt en dag i solljuset, jag solen för resten av livet och ignorera alla molnen.